2022 — var är min flygande bil?
Jag hade turen att växa upp på 60- och 70-talet. Om inte allt är inplanterade minnen så har jag för mig att vi lekte mycket utomhus. Att vi mötte dagarna i grupp och “jobbade agilt” med vad som kom i vår väg just då. Trädklättring, kurragömma, palla äpplen, bygga snökoja osv.
På kvällarna softade man framför TV:ns två kanaler, lyssnade på plattor eller läste serier. Bilden av framtiden levererades med klara färger från Disney och Hanna-Barbera. Man drömde om framtidens flygande bilar, bildtelefoni och stereo-TV.
Att förvänta sig av framtiden enligt Hanna-Barbera’s Jetsons.
Sen kom 1984.
När jag var 13 lånade jag boken “1984” av George Orwell på bibblan. Jag var ett Bowie-fan och hade läst nånstans att hans platta Diamond Dogs var influerad av den.
Orwells framtid är ett kontrollsamhälle. Visserligen finns tekniska landvinningar i 1984 precis som i Jetsons men av andra skäl än att göra folk lyckliga. I Orwells framtid är tekniken till för att bevaka och kontrollera medborgarna. Man är bevakad i varje ögonblick.
Sedan 1984 drabbade min tonårshjärna var inget sig likt. Kontrasten mellan Disney och Orwell var skarp. Jag började fundera mycket över framtiden. Nånstans kring mitten av 70-talet började också den allmäna bilden svänga från det förväntansfulla till det dystopiska.
Det nya svarta var lika magnetiskt på mig som barnprogrammen på TV hade varit tio år tidigare. Punken kom. Bowie släppte Berlin-triolgin. På bio gick Bladerunner och Mad Max. I skivsamlingen stod Joy Division, Stranglers, Siouxsie och Nico längst fram.
Att förvänta sig av framtiden enligt George Orwells bok 1984.
Remain in Light.
Sen gick det några år tills tills nån tände lampan igen. Talking Heads släppte “Remain in Light”, och i slutet av 80-talet kom surret om Virtual Reality och Cybespace. En ny våg av teknologiska löften som pekade framåt men lite i sidled. En mix mellan dystopi och högteknologi. William Gibsons “Newromancer”. Den virtuella världens lockelser. Ett erbjudande om ett parallellt universum där vi kunde välja vilka vi ville vara när vi hade lust med det. Bygg din värld i Sim City, på med head-setet och in i ditt fiktiva jag i Second Life.
2022 — här kommer din flygande bil.
Och swooooooosh så var det 2022. Dags att checka av lite grann eftersom framtiden som vi pratade om som barn är ju verkligen här nu. Bildtelefoni, massor av kanaler på TV:n, valbarhet i det mesta. De flesta är helt OK med att leva sina liv i en till stora delar virtuell verklighet. Man har sina kompisar på Facebook och Instagram. Vi jobbar hemifrån och har Zoom- och Teamsmöten. Mycket har blivit verklighet men inte som vi föreställde oss det som barn och unga.
Sen TV:n hade två kanaler har det hänt en del. All ny teknik har inneburit en stor bredd på informationskanaler. Det betyder att vi har individuella bilder av både nuet och framtiden. Utan att vi egentligen upplever det som aktiva val väljer vi narrativ. Vi samlas visserligen kring större idéer, precis som förr. De flesta går och röstar, till exempel. Men de personliga valen är viktigare och för många är just de personliga ställningstagandena viktigare än konsekvenstänkande. Man vill gärna identifiera sig med sina åsikter och värderingar.
Det råder ingen brist på beskrivningar av nuet och framtiden. Man stärker sin bild och sina uppfattningar av verkligheten och av både fasor och förhoppningar om framtiden med sina invanda mediakanaler. Alla upplever vi att vi har en korrekt bild av verkligheten och de bästa intentioner för framtiden, oavsett om vi är sossar, moderater, IS-sympatisörer, militanta veganer, kommunister eller nazister.
Men det jag skulle komma fram till är att nu är väntan över. Löftet från 60-talets barnprogram levereras nu. Snart vrider vi på startnyckeln och susar iväg ut i solnedgången …
Gott nytt år!
