Under tiden
Corona-pandemin påverkar oss alla på olika vis. Här hos mig har ingången på design- och marknadsföringsuppdrag klingat av en hel del. Flera viktiga musikinspelningar i studion har fått skjutas på framtiden. Alla möten är styrda till telefon och Zoom sedan flera veckor tillbaks. De flesta sociala inslagen i tillvaron är pausade. Jag går sällan i affärer. Åker aldrig tåg eller buss. Att träffa kompisar eller spela tillsammans får vänta.
Kanske är vi bara i början av problemet. Kanske är det lugnet före stormen. Global recession, massarbetslöshet, svält, våld. Men i skenet av att många förlorar sina anhöriga eller sina egna liv av Covid 19, att vårdpersonal sliter som djur kan jag inte kalla mig själv drabbad alls, än så länge. Ekonomiskt, javisst, jag kommer inte att kunna ta ut en lön den här månaden heller. Men jag lever och har hälsan så här långt.
Från början av epidemin räknade jag dagarna och hoppades på att allt snabbt skulle återgå till det normala. Och jag ser förstås fram mot att det ska komma ett vaccin och botemedel mot Covid 19. Men de här dagarna är inte bara en väntan på bättre tider. Det är tid som pågår just nu. Dagarna har lika många timmar som de hade för ett par månader sedan. Jag tar vara på dagarna och planerar massor framöver. Jag spenderar mer tid än annars med familjen och tar mig tid med saker på ett vis som jag inte gjort på länge.
Hur tänker du kring den här märkliga tiden?
